friatankar.blogg.se

För att skapa en någorlunda förståelse för detta måste jag börja från början, och det hela började när jag flyttade hemifrån. Jag har tjatat på mina föräldrar i hela mitt liv om en hund men aldrig fått någon då mina föräldrar ansett att ingen har haft tid för en hund. När jag flyttade hemifrån var således det första jag gjorde att köpa en hund. Min dåvarande sambo och jag var och tittade på rottweiler valpar hos en uppfödare, de dhade även några hundar för omplacering, och jag blev störtkär i en STOR rottweiler hane på futtiga 65kg... Hur denna kärlek uppstod är fortfarande ett mysterium, men jag såg honom, åkte hem och vände i dörren för att åka tillbaka och hämta honom! Han var vid tidpunkten 3 år, totalt ouppfostrad och hade blivit misshandlad så han hade en del tillitsproblem. Alla trodde att jag hade blivit galen, en treårig, ouppfostrad och ganska ilsken rottweier som FÖRSTA hund!! Jag ansåg att om jag kunde hantera unghingstar, jag jobbade i stall just då, så skulle väl inte detta vara något problem... Hmmm!! Det tog ett år av fysisk övertalning för att etablera vem av oss två som bestämde. Han hade betydligt vassare tänder än jag, vilket resulterade i att jag var helt söndertuggad jämt, men han var inte envisare än jag. Efter ett år gav han upp och insåg att det var jag som bestämde! Jag hade ingen aning om hur man skulle göra, jag visste bara att jag inte fick ge mig! Ofta låg vi och rullade runt och brottades på stallgolvet, hade jag inte jobbat i stallet där han kunde vara med mig hela dagarna hade det aldrig fungerat. Jag skulle aldrig slå en hund, men brottas kunde jag, jag var trots allt underlägsen både i muskelstyrka och bettkapacitet. Någonstans långt inne i mig sa en röst att det skulle vara värt alla blåmärken och bitsår, och den lilla rösten hade rätt. Efter vårt första år tillsammans var vi bästa kompisar och fullkomligt oskiljaktiga. Han var med mig överallt, kunde han inte vara inne på jobbet låg han i bakluckan. Ville han inte följa med ut på ridtur så satte han sig vid grinden och väntade på mig tills jag kom tillbaka, och var vi och hälsade på hos någon låg han på deras trapp tills vi skulle åka hem. Han låg i sängen och sov med egen kudde och eget täcke. Detta var en super dominat herre som inte lystrade till kommandon men som var väldigt resonabel, vi konverserade och då lydde han, det är svårt att förklara men det var så det var. När jag skulle ha barn var många oroliga för hur det skulle gå med hunden, jag förstod aldrig var problemet skulle ligga, han visste från dag ett i graviditeten vad som skulle komma och den första som fick hälsa på min son när vi kom hem, var så klart min hund. Och självklart blev de bästa kompisar direkt.

Tyvärr förlorade jag min vän aldeles för tidigt i en hjärninflamation, trots att jag spenderade 25000kr på veterinärer kom han hem i en liten låda. Dagen då jag var tvungen att inse att han inte gick att rädda, är hittills den värsta dagen i mitt liv.

Efter det blev det så tomt och tyst i huset att jag snabbt bestämde mig för att vi skulle ha en ny rottis!! Jämförde alla uppfödare i Sverige och valde till slut en som flera rekomenderat och som visat att deras rottisar var mentalt stabila och sociala. Fick vänta nästan ett år på vår nya familjemedlem, men så en dag var det äntligen dags att hämta henne.

Ganska snart förstod jag att allt kanske inte riktigt stod rätt till, hon var rädd för killar... Det visade sig senare att det inte bara var vår tjej i kullen som var lite mentalt instabil, flera av hennes syskon har tyvärr vandrat vidare, men jag vägrar att ta bort henne bara för att hon inte riktigt passar in. Nu är hon snart 7 år och gör oss både galna och glada omvartannat! Hon är rädd för alla hon inte känner, så man får tänka på var man promenerar och vilka man låter henne träffa. Människor som har förståt att hundar är ett djur och inte "pratar människospråk" klarar hon av, men de som vill att hundar ska anpassa sig efter männsikor är hon livrädd för! De flesta tycker att jag borde ta bort henne, men att leka gud är inte mitt gebit, så länge vare sig hon eller någon annan lider av att hon existerar får hon vara kvar!

Hon har aldrig bitit någon men hon berättar högt och tydligt att hon inte vill att folk ska komma i närheten, och de flesta blir rätt skrämda av en skällande rottweiler med rest ragg, men accepterar man detta och ignorerar henne går det bra. Många tror, på helt osannolika grunder, att man kan ta bort detta beteende bara man går till rätt tränare. Vi har varit hos dem alla, och de flesta anser att hon är farlig... för att hon längst inne är för mycket hund och för lite människa... Jag ska förklara vad jag menar.

"Vanliga" hundar kan på någotvis bortse från många av de motstridiga signaler vi människor sänder ut. De blir inte arga när man stirrar dem i ögonen, de tar inte ett leende för en agresiv min och de ryggar inte baklänges när någon böjer sig över dem, men vår hund tar dessa signaler som ett hot och reagerar därefter. "Vanliga" hundar kan se sin lillmatte eller lillhusse lyftas upp av främmande personer utan att reagera, men vår hund tror att lillhusse blir attackerad och vill genast rädda honom. Vilket kan vara roligt, om man inte visste att hon blir stressad när hon inte kan rädda honom, polisen skulle ju komma och hämta henne om hon fick försvara sin flock på sitt lilla vis!

Hemma är hon lugn och trygg, våra familjer och några vänner har hon accepterat, några andra får hon inte träffa. Jag har valt att leva mitt liv efter hennes förmågor, precis som man skulle göra om man hade ett barn med funktionsnedsättning. För detta får jag många kommentarer, folk är helt oförstående och kallar mig djurplågare eller dålig matte, vilket sårar mig eftersom jag gör allt för att hon ska få det bra!

Jag blir mest ledsen över folks allmänna uppfattning om hundar som inte beter sig som vi människor TYCKER att de ska bete sig, utan som det djur de faktiskt är! Det borde vara lättare för en människa att anpassa sig efter en hund än tvärtom, då vi anser hos besitta högre intelligens, jag vill påstå att det kan dock diskuteras....

Av det hela har jag lärt mig att det spelar ingen roll om man väljer den bästa kenneln eller tror att alla hundar med samma ras har samma temperament... Jag tänker tänka efter 2 gånger extra innan jag köper någon ny hund, att anpassa sig så som vi gör nu har ett visst pris och jag vet inte om jag vill leva så något mer...

 

 

 

Idag damp senaste ETC ner i brevlådan. Alltid lika spännande att öppna den och grotta ner sig i alla avslöjanden de publicerar! Ibland undrar jag om de är de enda som verkligen är samhällskritiska? Maria-Pia Boëthius krönikor är alltid ögonöppnande och jag får lite gåshud när jag läser hennes texter. Idag handlar den om SVT:s prioriteringar, väldigt intressant läsning. Kan tyvärr inte länka till den då den inte släppts på nätet ännu...

Varje gång jag läser denna tidning förvånas jag över VARFÖR det inte görs något? Och jag svara mig själv varje gång, för att människor är giriga, egoistiska och trångsynta! För mig är det så jävla självklart att man INTE blir lyckligare ju mer pengar man har, det är helt VANSINNINGT att konsumera i den takt vi gör och när ska vi säga IFRÅN till storföretagen som lurar och bedrar oss hela tiden? En liten revolutionärsröst inom skriker: GÖR NÅGOT; GÖR NÅGOT; GÖT NÅGOT!!! Och jag VILL göra något, men var 17 ska man börja? Det är mer som är fel än som är rätt i dagens samhälle och vi verkar vara så få som har insett detta.... Eller i alla fall som VERKLIGEN skulle kunna tänka oss att leva som vi förespråkar.

Hittills har min längtan att vilja påverka resulterat i debattinlägg i lokalpressen, förhoppningsvis en början på en mycket lång och givande engagemangsresa!!!

 

Många gånger har jag blivit tillfrågad om jag skulle tacka nej om jag fick ett högavlönat jobb, vilket jag INTE skulle så klart, OM lönen stod i propisition till min arbetsbörda. Jag skulle faktiskt tacka nej till omotiverade bonusar, dubbla pensioner och skumma fallskärmar. Dessutom är jag alldeles för ointresserad av att tjäna högvis med pengar, vilket är ett måste om man ens ska hamna på de possitionerna där alla dessa förmåner existerar.

Just nu är min högsta ekonomiska dröm att jag en dag äger mitt hus själv, förtillfället äger väl banken 97,8% av mitt hem. Jag är urusel på att räkna, men jag vet att de äger långt mycket mer än jag i alla fall. När man läser om bankernas vinster blir man illamående och man frågar sig ÅTERIGEN, hur fan kan vi tillåta det här???? Att det är lyxigt att faktiskt ha ett eget hus håller jag med om, men jag är avog till fastighetsbolag som tjänar storkovan på sina hyresgäster. Om någon har en alternativ lösning till mitt bostadslån, räntefritt skulle sitta fint, emottager jag tacksamt råd! Jag fick nyligen ärva ett JAK-konto av min mamma och är i fullfärd med att utforska detta alternativ...

 

 

 

 

När jag ändå är i fullgång med att dela med mig av saker som har berört mig måste jag ju visa den här, världens bästa reklam film!! Jag är absolut ingen konsumtions människa och jag AVSKYR oftast reklam, men den här, den måste man bara ÄLSKA!!

 

Efter att ha hört detta inser jag att jag är i fullfärd med att samla på mig prickar!! Jag behöver inte vara så orolig, jag kommer binda ihop dem senare.

Här kommer Steve Job och hans examenstal till studenterna på Stanford.

 

 

Jag är hedrad över att vara tillsammans med er idag vid er examen från ett av de finaste universiteten i världen. Jag gick aldrig ut universitetet. Om sanningen ska fram, så är detta det närmaste jag någonsin kommit en universitetsexamen. Idag vill jag berätta tre historier ur mitt liv. Det är allt. Inget särskilt. Bara tre historier.

Den första historien handlar om att koppla ihop punkterna.

Jag hoppade av Reed College efter de första sex månaderna, men fortsatte hänga där som kurssurfare i ytter­ligare arton månader innan jag la av helt. Så varför hoppade jag av?
Det började innan jag föddes. Min biologiska mamma var en ung, ogift collegestudent, och hon bestämde sig för att adoptera bort mig. Det kändes väldigt viktigt för henne att jag skulle adopteras av akademiker, så allt var klappat och klart för adoption vid födelsen av en advokat och hans fru. Men när jag kommit till världen bestämde de sig i sista minuten för att de egentligen ville ha en flicka. Så mina föräldrar, som befann sig på vänte­lista, fick ett telefonsamtal mitt i natten som löd: ”Vi har ett oönskat, nyfött gossebarn; vill ni ha honom?” De sa: ”Självklart.” Min biologiska mamma fick senare veta att min mamma aldrig gått ut college och att min pappa aldrig gått ut gymnasiet. Hon vägrade skriva på adoptionshandlingarna. Hon gav med sig först några månader senare när mina föräldrar försäkrade att jag en dag ­skulle läsa på college.
Och sjutton år senare gick jag på college. Men naivt nog valde jag ett college som var nästan lika dyrt som Stanford, och hela mina arbetarklassföräldrars be­sparingar gick åt för att betala skolavgiften. Efter sex månader kunde jag inte förstå värdet i det. Jag hade ­ingen aning om vad jag ville göra i livet och ingen aning om hur jag skulle kunna förstå det genom att gå på ­college. Och här höll jag på att spendera upp de pengar som mina föräldrar sparat i hela sitt liv. Så jag bestämde mig för att hoppa av och förlita mig till att allt skulle lösa sig på något sätt. Det var ganska läskigt då, men om jag ser tillbaka var det ett av de bästa beslut jag någonsin fattat. Från den stund då jag hoppade av kunde jag sluta gå på de obligatoriska kurserna som inte intresserade mig, och börja droppa in på de som verkade intressanta.
Det var inte särskilt romantiskt. Jag hade inget studentrum, så jag sov på golvet hos kompisar, jag pantade Coca Cola-flaskor för fem cent för att köpa mat, och jag kunde gå de elva kilometrarna genom staden varje söndagskväll för att få en ordentlig måltid i veckan på Hare Krishna-templet. Jag älskade det. Och mycket av sådant som jag snubblade över genom att följa min nyfikenhet och intuition visade sig vara ovärderligt senare. Låt mig ge er ett exempel:
Vid den tiden hade Reed College den kanske bästa kalligrafiundervisningen i landet. Över hela campus var varenda affisch, varje etikett på varje låda, vackert kalligraferade för hand. Eftersom jag hade hoppat av och inte behövde gå på vanliga föreläsningar, bestämde jag mig för att ta en kalligrafikurs och lära mig göra detta. Jag lärde mig om serif- och sans serif-typsnitt, om att ändra avståndet mellan olika bokstavskombinationer, om vad som gör framstående kalligrafi framstående. Det var vackert, konstnärligt raffinerat på ett sätt som vetenskapen inte kan fånga, och jag tyckte det var fascinerande.
Ingenting av det här fann ens tillstymmelsen till praktisk tillämpning i mitt liv. Men tio år senare, när vi designade den första Macintosh-datorn, kom det till användning. Och vi ritade in allt det här i Mac:en. Det var den första datorn med vacker typografi. Om jag aldrig hade hamnat på just den där collegekursen, skulle Mac:en aldrig ha fått olika typsnitt eller fonts med proportionell spatiering. Och eftersom Windows bara kopierade Mac rakt av är det troligt att ingen PC hade haft det heller. Ifall jag aldrig hade hoppat av, skulle jag aldrig ha hamnat på den där kalligrafikursen, och PC:n skulle kanske inte ha den underbara typografi som den har. Visst var det omöjligt att blicka framåt och koppla ihop punkterna när jag gick på college. Men det var väldigt, väldigt tydligt när jag blickade bakåt tio år senare.
Återigen, du kan inte koppla ihop punkterna när du blickar framåt; du kan bara koppla ihop dem när du blickar bakåt. Så du måste lita på att punkterna på något sätt kommer att kopplas ihop i din framtid. Du måste tro på någonting – din magkänsla, ödet, livet, karma, vad som helst. Den här inställningen har aldrig svikit mig, och den har gjort stor skillnad i mitt liv.

Min andra historia handlar om kärlek och förlust.

Jag hade tur – jag kom på vad jag älskade göra tidigt i livet. Woz och jag startade Apple i mina föräldrars garage när jag var tjugo. Vi arbetade hårt, och på tio år hade Apple vuxit från bara vi två i ett garage till ett två miljarder dollar-företag med över fyra tusen anställda. Vi hade precis släppt vår finaste skapelse – Machintoshen – ett år tidigare, och jag hade nyss fyllt trettio. Och sedan fick jag sparken. Hur kan man få sparken från ett företag man startat? Tja, som Apple växte anställde vi någon som jag tänkte kunde driva företaget ihop med mig, och under första året eller så gick det bra. Men sedan började våra framtidsvisioner gå isär och så småningom uppstod en tvist. När vi gjorde upp ställde sig styrelsen på hans sida. Så vid trettio var jag ute. Och offentligen ute. Vad som hade varit hela mitt vuxna livs mittpunkt var borta, och det var förödande.
Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra i några månader. Jag upplevde att jag hade svikit föregående generation av entreprenörer – att jag hade släppt stafettpinnen när den lämnades över till mig. Jag hade ett möte med David Packard och Bob Noyce och försökte be om ursäkt för att jag hade klantat till det så illa. Jag var ett stort, offentligt misslyckande, och jag funderade till och med på att lämna Silicon Valley. Men någonting började långsamt gå upp för mig – jag älskade fortfarande det jag gjorde. Händelseutvecklingen på Apple hade inte förändrat det faktumet alls. Jag hade blivit dumpad, men jag var fortfarande förälskad. Och så bestämde jag mig för att börja om.
Jag insåg det inte då, men att få sparken från Apple visade sig vara det bästa som överhuvudtaget kunde hända mig. Bördan i att vara framgångsrik ersattes av lättheten i att vara nybörjare igen, mindre säker på ­allting. Det gjorde mig fri att inleda en av de mest ­kreativa perioderna i mitt liv.
Under de närmaste fem åren startade jag ett företag vid namn NeXT, ett annat företag vid namn Pixar, och förälskade mig i en fantastisk kvinna som skulle bli min hustru. Pixar kom att göra världens första dator­animerade långfilm, och är nu den mest framgångsrika animeringsstudion i världen. I ett märkligt händelse­förlopp köpte Apple NeXT, jag gick tillbaka till Apple, och den teknologi vi utvecklade på NeXT utgör hjärtat i Apples nuvarande comeback. Och Laurene och jag har en underbar familj tillsammans.
Jag är ganska säker på att inget av det här hade inträffat om jag inte hade fått sparken från Apple. Det var bitter medicin, som jag antar att patienten behövde. Ibland slår livet dig i huvudet med en tegelsten. Sluta inte tro. Jag är övertygad om att det enda som fick mig att fortsätta var att jag älskade det jag gjorde. Du måste upptäcka vad du älskar. Och det gäller såväl i arbete som i kärlek. Ditt arbete kommer att fylla en stor del av ditt liv, och den enda vägen till äkta självförverkligande är att utföra vad som är storverk för dig. Och det enda sättet att utföra storverk på är att älska det du gör. Om du inte har upptäckt vad det är än, forsätt leta. Nöj dig inte med mindre. Som i alla hjärtefrågor kommer du att veta när du hittar det. Och precis som i ett bra förhållande blir det bara bättre och bättre med åren. Så fortsätt söka tills du finner det. Nöj dig inte med mindre.

Min tredje historia handlar om döden.

När jag var sjutton läste jag ett citat som löd någonting i stil med: ”Om du lever varje dag som om det vore din sista, kommer du med all sannolikhet en dag att hamna rätt”. Det gjorde intryck på mig, och sedan dess har jag, under de senaste trettiotre åren, tittat mig i spegeln varje morgon och undrat: ”Om idag vore sista dagen i mitt liv, skulle jag då vilja göra det jag ska göra idag?” Och de gånger som svaret har varit ”Nej” alltför många dagar i rad, vet jag att jag behöver ändra på något.
Påminnelsen om att jag snart kommer att vara död är det största verktyg jag någonsin funnit för att hjälpa mig fatta viktiga beslut i livet. Eftersom nästan allting – alla yttre förväntningar, all stolthet, all rädsla för att möta svårigheter eller misslyckanden – dessa saker kommer att tyna bort fullständigt när du möter döden. Kvar blir bara det som verkligen räknas. Påminnelsen om att du kommer att dö är det bästa sätt jag vet för att inte gå i fällan att tänka att du har något att förlora. Du är redan naken. Det finns ingen anledning att inte följa ditt hjärta.
För ett år sedan fick jag diagnosen cancer. Jag gjorde en röntgen klockan halv åtta på morgonen, och den visade tydligt en tumör i min bukspottskörtel. Jag visste inte ens vad en bukspottskörtel var. Läkaren sa att det med stor säkerhet var en obotlig cancervariant, och att jag inte skulle förvänta mig att leva längre än tre till sex månader. Min läkare rådde mig att gå hem och få ordning på mina affärer, vilket är läkarspråk för förbered dig för att dö. Det innebär att försöka berätta för dina barn om allt du trodde du hade de kommande tio åren på dig att berätta, på bara några månader. Det innebär att försäkra dig om att allt är i ordning och reda så att det blir så enkelt som möjligt för din familj. Det innebär att ta farväl.
Jag levde med den där diagnosen hela dagen. Senare samma kväll gjorde jag en biopsi, där de körde ner ett endoskop i halsen på mig, genom min mage och mina tarmar, satte en nål i min bukspottskörtel och tog några celler från tumören. Jag var sövd, men min fru, som var där, berättade att när de undersökte cellerna i mikroskop började läkarna gråta eftersom det visade sig vara en mycket sällsynt form av bukspottskörtelcancer som kan botas genom kirurgi. Jag opererades och idag mår jag bra.
Det här var det närmaste döden jag har kommit, och jag hoppas att det är det närmaste jag kommer på ytterligare några decennier. Eftersom jag har överlevt det, kan jag nu säga det här till er med lite större säkerhet än när döden var ett användbart, men rent intellektuellt koncept:
Ingen vill dö. Inte ens människor som vill till himlen vill behöva dö för att ta sig dit. Och ändå är döden vårt gemensamma färdmål. Ingen har någonsin kommit undan. Och det är som det ska vara, för Döden är med all sannolikhet Livets oöverträffbart bästa uppfinning. Den är Livets förändringskraft. Den städar ut det gamla för att göra plats för det nya. Just nu är ni det nya. Men en dag om inte så länge, kommer ni gradvis att bli det gamla och städas bort. Jag ber om ursäkt för dramatiken, men det är precis så det är.
Din tid är begränsad, så spill den inte på att leva någon annans liv. Låt dig inte styras av normer – vilket innebär att leva utifrån resultaten av andra människors tänkande. Låt inte bruset från andra människors åsikter dränka din egen inre röst. Och viktigast av allt, våga följa ditt hjärta och din känsla. På något sätt vet de redan vad du verkligen vill bli. Allt annat är underordnat.
När jag var ung fanns det en fantastisk tidskrift som hette The Whole Earth Catalog, som var en av min generations biblar. Den skapades av en grabb vid namn ­Stewart Brand inte långt härifrån i Menlo Park, och han fick liv i den med sin poetiska touch. De här var sent ­sextiotal, före PC:n och grafiska programvaror, så allt gjordes med skrivmaskin, sax och polaroidkameror. Det var ungefär som Google i pappersformat, trettiofem år innan Google kom: det var idealistiskt, och det flödade av smarta verktyg och stora tankar.
Stewart och hans team gav ut åtskilliga nummer av The Whole Earth Catalog, och sedan när den gjort sitt gav de ut ett sista nummer. Det var i mitten av sjuttiotalet, och jag var i er ålder. På baksidan av det sista numret fanns ett fotografi av en landsväg i gryningen, den ­sortens landsväg i gryningen som du skulle kunna finna dig själv lifta på om du är äventyrlig nog. Under bilden stod orden: ”Stay Hungry. Stay Foolish.” Det var deras sista budskap när de tog farväl. Stay Hungry. Stay Foolish. Och det har jag alltid önskat mig själv. Och nu, när ni utexamineras för att börja ånyo, önskar jag er det ­samma.

Stay Hungry. Stay Foolish.

Tack så mycket allihop.

 

 

Mitt nyfunna intresse för politiken har gjort att jag flertalet gånger ramlat över texter skrivna av Peter Wolodarski, politisk redaktör på DN, och han har blivit min nye idol!

Jag har alltid brunnit för det svenska språket och tyvärr förfasas jag varenda dag när jag ser hur "journalister", speciellt i vår lokaltidning, lemlästar och slaktar svenskan. Inte lika ofta, men ändå förekommande, ser man skribenter som suttit med SAOL i knät medans de skrivit och letat upp de mest komplicerade ord de kunnat finna. Men när man läser något av Peter Wolodarski, blir man lite lycklig över, inte bara det informativa innehållet, utan även uppbyggnaden och klangen som finns i texten. Jag kan snöa in mig på en text på samma vis som andra kan snöa in på musik. Jag vågar knappt erkänna det, men jag kan få gåshud av hur en text är uppbyggd, även om innehållet kan vara mindre intressant. Tyvärr leder inte detta intresse automatisk till att jag själv kan skriva på detta sätt, jag tror att det är en medfödd gåva, och några sådana har inte jag förärats med.

 

När jag upplever något som jag berörs av, vill jag gärna framföra det till personen som har skapat min upplevelse. Ibland blir jag rädd att de ska tro att jag är ett galet fan eller så, men den risken får man väl ta! Jag skulle själv vilja höra om jag hade berört någon. Jag jobbar kommunalt så det blir mest klagomål man får sig till livs. Försöker övertyga sonen att ett yrke där man får applåder när man gjort sitt jobb, är ett bra jobb! För den sakens skull behöver han inte bli skådespelare, men tänk om han en dag blir chef för ett stort företag och inför att alla ska applådera varandra innan de går hem... Jag planterar frön och han får skörda senare, så länge inte utvecklingen har mördat hans plantering vill säga. 

 

För att återgå till Peter, ni måste läsa hans krönika: Farligt när folkstyret börjar likna ett familjeföretag!

 

Jag blev precis barnfri, sonen sover över hos en kompis, så risken för att jag fastnar i informationsflödet i kväll är relativt stor, vilket säkert leder till fler inlägg under kvällen.. Må så gott så länge!!

 

Läste i söndags Ledaren i DN, http://www.dn.se/ledare/huvudledare/ror-inte-svensson, och frågar mig själv, hur många är det som verkligen vet något om vad som pågår bakom maktens ridåer? Jag har aldrig tidigare varit särskilt intresserad av vare sig politik eller nationalekonomi, kanske för att vi aldrig berörde dessa ämnen i de skolor jag gick i. Visst hade vi några lektioner på högstadiet om hur riksdag och regering är uppbyggt och vilka partier som är till höger respektive vänster. Men sen försvann det och jag har inte funderat mer på det förrän nu!! Shit, vet ni hur mycket jag har att ta igen sen jag gick i högstadiet på den fronten....

Helt plötsligt finner jag mig dagligen surfandes bland tidningarnas ledare, debattartiklar, politisk information osv. Mitt problem är att jag har svårt att lägra information i mitt hjärnbibliotek.

 

Min son beskriver mitt minne så här; " Mamma, ditt minne är som ett rum fyllt, från golv till tak, med massa böcker. Problemet är att det är så många böcker så du inte hittar den du ska ha, och ibland har någon bok ramlat ner BAKOM en hylla, informationen finns där, men den är omöjlig att komma åt." Han är 8 år och det bästa som finns på denna jord, han är lite hyperaktiv och ibland vill man hänga upp honom på en krok för att sakta ner honom, emellanåt levererar han sådana här fantastiska kommentarer och mitt hjärta exploderar nästan, så rörd blir jag.

Och när man är mamma och precis har insett hur lite makt man egentligen har och hur lite man egentligen vet, vill jag ju att min son ska få mer information och större förståelse än vad jag har haft/har. Varför är statsvetenskap inte ett ämne som berörs mer i grundskolan? Jag vet hur mycket annat nonsens de måste tragla... religionkunskap tillexempel, hur kan det vara viktigare att veta vad judendomens högtider heter, än att lära sig hur vår demokrati är uppbyggd?

 

När medieutbudet i dagenssamhälle är så stort är det ännu viktigare att skolan tar upp de ämnen som VERKLIGEN har betydelse för eleverna i framtiden. Om man bara hoppar tillbaka en generation, till mina föräldrar, på den tiden hade nästan alla, mycket stor koll på vad som pågick runt om i samhället.

Nuförtiden kan man träffa folk i 25års åldern som mycket stolt kan deklarera vem som är statsminister men sen tar det stopp! Men de kan räkna upp minst 20 olika designmärken, de kan alla namnen på alla Big Brother deltagare, deras största dröm är att få synas i tv eller skriva en framgångsrik blogg och de FÖRSTÅR inte varför inte deras inkomst på 20 000 i månaden inte täcker kostnaderna för deras smslån på 500000kr... VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK??!! Var har det gått så in åt helsike snett att vi slutade bry oss om allt som är viktigt, för att istället bry oss totalt om allt som är helt oväsentligt? 

 

Jag är helt övertygad om att skolan måste hoppa in och göra en enorm insats här, en del föräldrar är tydligen helt förblindade, eller hjärntvättade, av all reklam och propagande och sprider det skoningslöst vidare till nästkommande generationer! STOPP!! Vi håller på att kväva jorden, vi har låtit storföretagen ta över makten och konsumtionen har förgiftat oss!

 

Det är inte lätt att förklara för sitt barn varför man inte vill ge honom en Iphone, när alla andra har det, han tycker också att jag är lite larvig när jag inte låter honom surfa runt på internet utan översyn. Mina vänner tycker att jag är konservativ, vilket jag besvarar med: "Hellre konservativ än naiv." Fast konservatismen brukar ju sorteras in till höger på den politiska vänster-höger skalan och jag är så mycket vänster man kan bli. Men det är ju höger sidan som förespråkar tillväxt och utveckling utan att räkna in hållbarheten i det hela, så kanske borde konserven flyttas till vänster? Men jag är ju som sagt nybörjare i ämnet, så risken att jag har fel är ganska stor.

 

Till hösten tänker jag börja studera statsvetenskap på universitet, sen vill jag lägga mig i, jag vill peta på de ömma punkterna och påvisa makthyckleriet!! Jag vägrar efterlämna mig ett ohållbart samhälle till min son utan att veta att JAG har gjort allt JAG kan för att förbättra det. Jag vill inte längre sitta vid sidan av och klaga på utvecklingen, jag vill vara med och utveckla!! Tänk om jag hade kommit på det här för 15 år sen, men bättre sent än aldrig!!!!