friatankar.blogg.se

För att skapa en någorlunda förståelse för detta måste jag börja från början, och det hela började när jag flyttade hemifrån. Jag har tjatat på mina föräldrar i hela mitt liv om en hund men aldrig fått någon då mina föräldrar ansett att ingen har haft tid för en hund. När jag flyttade hemifrån var således det första jag gjorde att köpa en hund. Min dåvarande sambo och jag var och tittade på rottweiler valpar hos en uppfödare, de dhade även några hundar för omplacering, och jag blev störtkär i en STOR rottweiler hane på futtiga 65kg... Hur denna kärlek uppstod är fortfarande ett mysterium, men jag såg honom, åkte hem och vände i dörren för att åka tillbaka och hämta honom! Han var vid tidpunkten 3 år, totalt ouppfostrad och hade blivit misshandlad så han hade en del tillitsproblem. Alla trodde att jag hade blivit galen, en treårig, ouppfostrad och ganska ilsken rottweier som FÖRSTA hund!! Jag ansåg att om jag kunde hantera unghingstar, jag jobbade i stall just då, så skulle väl inte detta vara något problem... Hmmm!! Det tog ett år av fysisk övertalning för att etablera vem av oss två som bestämde. Han hade betydligt vassare tänder än jag, vilket resulterade i att jag var helt söndertuggad jämt, men han var inte envisare än jag. Efter ett år gav han upp och insåg att det var jag som bestämde! Jag hade ingen aning om hur man skulle göra, jag visste bara att jag inte fick ge mig! Ofta låg vi och rullade runt och brottades på stallgolvet, hade jag inte jobbat i stallet där han kunde vara med mig hela dagarna hade det aldrig fungerat. Jag skulle aldrig slå en hund, men brottas kunde jag, jag var trots allt underlägsen både i muskelstyrka och bettkapacitet. Någonstans långt inne i mig sa en röst att det skulle vara värt alla blåmärken och bitsår, och den lilla rösten hade rätt. Efter vårt första år tillsammans var vi bästa kompisar och fullkomligt oskiljaktiga. Han var med mig överallt, kunde han inte vara inne på jobbet låg han i bakluckan. Ville han inte följa med ut på ridtur så satte han sig vid grinden och väntade på mig tills jag kom tillbaka, och var vi och hälsade på hos någon låg han på deras trapp tills vi skulle åka hem. Han låg i sängen och sov med egen kudde och eget täcke. Detta var en super dominat herre som inte lystrade till kommandon men som var väldigt resonabel, vi konverserade och då lydde han, det är svårt att förklara men det var så det var. När jag skulle ha barn var många oroliga för hur det skulle gå med hunden, jag förstod aldrig var problemet skulle ligga, han visste från dag ett i graviditeten vad som skulle komma och den första som fick hälsa på min son när vi kom hem, var så klart min hund. Och självklart blev de bästa kompisar direkt.

Tyvärr förlorade jag min vän aldeles för tidigt i en hjärninflamation, trots att jag spenderade 25000kr på veterinärer kom han hem i en liten låda. Dagen då jag var tvungen att inse att han inte gick att rädda, är hittills den värsta dagen i mitt liv.

Efter det blev det så tomt och tyst i huset att jag snabbt bestämde mig för att vi skulle ha en ny rottis!! Jämförde alla uppfödare i Sverige och valde till slut en som flera rekomenderat och som visat att deras rottisar var mentalt stabila och sociala. Fick vänta nästan ett år på vår nya familjemedlem, men så en dag var det äntligen dags att hämta henne.

Ganska snart förstod jag att allt kanske inte riktigt stod rätt till, hon var rädd för killar... Det visade sig senare att det inte bara var vår tjej i kullen som var lite mentalt instabil, flera av hennes syskon har tyvärr vandrat vidare, men jag vägrar att ta bort henne bara för att hon inte riktigt passar in. Nu är hon snart 7 år och gör oss både galna och glada omvartannat! Hon är rädd för alla hon inte känner, så man får tänka på var man promenerar och vilka man låter henne träffa. Människor som har förståt att hundar är ett djur och inte "pratar människospråk" klarar hon av, men de som vill att hundar ska anpassa sig efter männsikor är hon livrädd för! De flesta tycker att jag borde ta bort henne, men att leka gud är inte mitt gebit, så länge vare sig hon eller någon annan lider av att hon existerar får hon vara kvar!

Hon har aldrig bitit någon men hon berättar högt och tydligt att hon inte vill att folk ska komma i närheten, och de flesta blir rätt skrämda av en skällande rottweiler med rest ragg, men accepterar man detta och ignorerar henne går det bra. Många tror, på helt osannolika grunder, att man kan ta bort detta beteende bara man går till rätt tränare. Vi har varit hos dem alla, och de flesta anser att hon är farlig... för att hon längst inne är för mycket hund och för lite människa... Jag ska förklara vad jag menar.

"Vanliga" hundar kan på någotvis bortse från många av de motstridiga signaler vi människor sänder ut. De blir inte arga när man stirrar dem i ögonen, de tar inte ett leende för en agresiv min och de ryggar inte baklänges när någon böjer sig över dem, men vår hund tar dessa signaler som ett hot och reagerar därefter. "Vanliga" hundar kan se sin lillmatte eller lillhusse lyftas upp av främmande personer utan att reagera, men vår hund tror att lillhusse blir attackerad och vill genast rädda honom. Vilket kan vara roligt, om man inte visste att hon blir stressad när hon inte kan rädda honom, polisen skulle ju komma och hämta henne om hon fick försvara sin flock på sitt lilla vis!

Hemma är hon lugn och trygg, våra familjer och några vänner har hon accepterat, några andra får hon inte träffa. Jag har valt att leva mitt liv efter hennes förmågor, precis som man skulle göra om man hade ett barn med funktionsnedsättning. För detta får jag många kommentarer, folk är helt oförstående och kallar mig djurplågare eller dålig matte, vilket sårar mig eftersom jag gör allt för att hon ska få det bra!

Jag blir mest ledsen över folks allmänna uppfattning om hundar som inte beter sig som vi människor TYCKER att de ska bete sig, utan som det djur de faktiskt är! Det borde vara lättare för en människa att anpassa sig efter en hund än tvärtom, då vi anser hos besitta högre intelligens, jag vill påstå att det kan dock diskuteras....

Av det hela har jag lärt mig att det spelar ingen roll om man väljer den bästa kenneln eller tror att alla hundar med samma ras har samma temperament... Jag tänker tänka efter 2 gånger extra innan jag köper någon ny hund, att anpassa sig så som vi gör nu har ett visst pris och jag vet inte om jag vill leva så något mer...